Det blir till att löslongera Mojje idag. Antingen är han pigg o glad, eller så är han halt efter skritturen igår.
Jag röstar på det första alternativet.
"Men det är klart att han inte kan bli halt efter en skrittur på 30 minuter." Jo, det kan han.
För hans ben är inte som andras ben. Men jag tycker om min gris ändå.
Tills hans sista andetag, kommer han vara min, min, min bara min. Min arab som lägger upp huvudet på min axel för att se om det är jag, om jag blåser tillbaka. Som busar med min mössa, men tittar bort när jag vänder mig om. Som jag kan få att stanna från galopp med hjälp av rösten, stående från marken. Som älskar att slita o bita i täcken. Som alltid har öronen framåt. Som slänger av ryttarinnan som sitter på, om det inte är jag. Jag lovar, han slutar inte bocka.
Han kommer aldrig kunna hoppa. Han kommer aldrig kunna tävla. Han kommer aldrig kunna göra galopparbeten. Men jag kommer aldrig släppa honom.
tre dagar fick täcket sitta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar